I fotografen Tuomo Manninens bilder av Helsingfors skogar uppmärksammas ljus och skuggor från olika håll, hur den glittrande snön på bilderna kommit till och var Tuomo Manninen hämtar inspiration till sin konst.
Hur blev du fotograf?
Jag blev fotograf för att det var för lätt att skriva. 🙂 Du kan alltid redigera texten i efterhand, reflektera och snurra ideer men en bild tas i just det ögonblicket, det går inte – gick inte åtminstone tidigare – att ändra särskilt mycket på i efterhand.
Vad kännetecknar dina bilder?
Mitt kännetecken som fotograf är användningen av ljus, som funnits med mig ända från början. Leken med ljus började på 1980-talet. En gång i Kuba undervisade jag i porträttfotografering för lokala studenter. Det fanns inga studiolampor av något slag i skolan, så vi kom på idén att använda vilka ljus som helst som lampor och bland annat folie för att reflektera ljuset.
Vad vill du fotografera i dina bilder?
Under min karriär har jag gjort mycket dokumentärfotografering för olika tidningar och media. Som konstnär är mitt huvudämne olika grupper av människor, som jag fotograferat sedan 1995.
Varifrån får du nya idéer och inspiration?
Jag läser, ser på film, lyssnar på musik: Jag skriver hela tiden ner olika saker som jag tänker på, till exempel på konserter eller biografer.
Hur kom Märkvärdig natur* till?
Med pandemin i fullgång och restriktionerna hamnade jag ta paus från porträttfotograferingen. Jag var tvungen att komma på något annat att fotografera. Under pandemin, åtminstone i Finland sökte många styrka från naturen, vilket blev ett viktigt element för den mentala hälsan. Detta fenomen intresserade mig. Dessutom ville jag fotografera naturen på ett nytt sätt, eftersom naturen oftast fotograferas på ett visst sätt. Naturfotografer är också ofta passionerade naturentusiaster, och bilderna visar naturen som de den upplever. Min utgångspunkt var en annan, eftersom jag ville belysa föremålen jag fotograferade, så att de syns på bilderna fastän då de inte riktigt finns. Budskapet i mina bilder är att naturen inte har något särskilt syfte med att vara där. Naturen bara är. Vi som människor är också en del av naturen.
Hur förverkligades fotografierna i utställningen?
Genom belysning, belysning och belysning. Alla bilder är tagna under dagen; det finns inte mycket ljus på vintern, men jag har också exponerat det rådande ljuset mörkare än det riktiga, för att blixtens ljus skulle sticka ut. Kameran har stått på stativ hela tiden, så 50–150 liknande bilder har tagits. Bilderna gjordes genom att kombinera de olika exponeringarna av dessa bilder tillsammans. Bara ljuset har flyttat från en plats till en annan, och filmningen har tagit en timme eller två. Dessa belysta punkter har kopplats till varandra i efterbehandling, vilket har tagit ungefär en dag för varje bild. Tekniken ger även möjlighet att ändra ljusets riktning, vilket gör det möjligt att få det att gnistra eller få fram några små detaljer. Ljusen åt olika håll ger bilderna en levande, overklig känsla. Snöbilderna är tagna i mer eller mindre kalla förhållanden, runt 5–10 minusgrader. Ovanligt för en finländare, använde jag snöskor istället för skidor i skogen. De ger bättre sidostöd när man fotograferar.
Alla bilder är tagna i Helsingfors, Finlands huvudstad.
När jag började det här projektet rörde jag mig mycket i den närliggande naturen i Helsingfors och letade efter lämpliga ställen att fotografera. Det slutade med att jag fotograferade främst naturreservat inom Helsingfors gränser.
Vilken typ av relation har finländarna till naturen?
Det är något speciellt med finländarnas förhållande till naturen för att vi har mycket orörd natur runtomkring oss, nära och överallt. Till finländarnas förhållande till naturen påverkar till exempel stugkulturen. Stugan är en plats dit folk ofta går för att koppla av och njuta av naturen.
*Märkvärdig natur har varit en del av fotofestivalen PHotoESPAÑA 2022 och utställningens mörka skogslandskap ställdes ut i institutets galleri.
