Joonas Purastie: “När man står vid takkanten och det är tio meter ner till marken – då lär man känna sig själv”

joonas purastie

Bild: Joonas Purastie

Känslan av frihet gjorde att finländska Joonas Purastie fastnade för parkour för nio år sedan. Nu efter att ha sysslat med sporten i flera år ser Purastie på sin omgivning med nya ögon. Stadens tak, väggar och träd erbjuder för en parkour-utövare ändlösa möjligheter. Idén med parkour är att röra sig i stadsmiljön så snabbt och smidigt som möjligt, utan att bry sig om det akrobatiska.

Parkour-utövare i hela världen är som avlägsna släktingar, berättar Purastie. Nästa släktträff är i juni när Purastie på Finlandsinstitutets samt Madrids parkour-förening bekostnad kommer för att representera finländsk parkour under Madrids stadsfestival Mulafest.

Parkour föddes i den parisiska förorten Lisses på 1980-talet och har därifrån spritt sig till resten av världen. Hur kom du på att börja med parkour och hur länge har du hållit på? Vad fascinerar dig med sporten?
Jag har hållit på med parkour i snart nio år. Som barn var jag väldigt aktiv, jag klättrade i träd och lekte i skogen med mina vänner. Via internet stötte jag på ordet parkour och såg några videoklipp. I ett av klippen gick David Belle (skaparen av parkour och en av grenens kändaste utövare) runt i sin hemby genom att hoppa från hustak till hustak medan han berättade om sig själv. Jag blev genast påverkad av frihetskänslan i videon. Parkour har inga regler eller träningstider. Allt är upp till dig själv och det fascinerar mig!

Parkour beskrivs som det bästa sättet att effektivt ta sig från en plats till en annan. Å andra sidan är det estetiska och smidiga i rörelserna en stor del av grenen. Vad är parkour enligt dig? Vad ska man speciellt observera när man utövar parkour?
Parkour är ett sätt att tänka. Jag började tänka på ett annat sätt och se färdvägar där det inte var meningen att man skulle ta sig fram – jag ser oändliga möjligheter runt omkring mig. Ett effektivt sätt att röra sig är också smidigt för konstant rörelse kräver mindre energi och muskelarbete. När rörelserna är smidiga är det också estetiskt vackert, allt extra är borttaget och kvar finns endast det nödvändiga.

Man säger att parkour ser smidigt ut och det strävar vi utövare också efter. Djurs sätt att röra sig är mycket mer naturligt än människors, och många av rörelserna i parkour kommer från djurvärlden. Effektivt är också säkert, och säkerheten beaktar vi alltid i parkour.

Genom att träna lär man känna sina egna gränser och man tar inga onödiga risker. Innan man hoppar kollar man alltid hur stabilt underlaget är därifrån man tar sats samt landar och försäkrar sig om att utmaningen är inom ens egna gränser. Du kan också ta hjälp av en kompis för att lättare upptäcka och minimera risker.

Parkour utvecklar många olika fysiska egenskaper som vighet, styrka och balans. Vad annat har parkour lärt dig, förutom den fysiska biten?
Andlighet och värden! När man står vid takkanten och det är tio meter ner till marken – då lär man känna sig själv. Jag övar så att jag kan bli bättre, inte för att imponera på grannen. Jag har lärt mig att koncentrerar mig och vara närvarande i stunden. Också min kreativitet har utvecklats då jag har lärt mig att tänka igenom saker från olika vinklar.

Parkour utövas värden över. Vilka skillnader har du upptäck mellan länder? Finns det något särskilt med finländsk parkour?
Finländska utövare är kända för sin styrka. Många tränar upp sin styrka under vinterhalvåret. Visst finns det flera skillnader mellan länder men det märks knappt längre. Tidigare fanns det teknikskillnader men numera är det mera sättet att träna som är olika. På vissa ställen koncentrerar man sig mera på skådespeleriet och volterna medan andra håller kvar grundidén att träna kontinuiteten och renheten i rörelsen. Många länder har en kännspak stil och här spelar säkert nationell kultur en stor roll.

Man kan utöva parkour ensam eller i grupp. Är parkour en gren med mycket samarbete? Vad har det gett dig att träffa andra utövare?
Hela parkour-världen är en enda stor familj. När jag reser till andra länder för att träffa parkour-utövare är det som att träffa avlägsna släktingar. Även om vi inte talar samma språk förstår vi varandra genom rörelser. Att träffa nya människor gör dig mera öppen för andra tankesätt och ger dig nya idéer för att utöva din gren. Tack vare resor i Europa, Asien och Amerika har jag fått en massa nya vänner och minnen som jag aldrig skulle vilja byta bort!

Meny