Aki Kaurismäki: “En biograf är en av de få platser där man kan vara fri”

Aki Kaurismäki 2Finlandsinstitutet i Madrid och Museo Reina Sofia bjöd filmregissören Aki Kaurismäki till Madrid för att inviga en retrospektiv filmvisningsserie vid museet och samtidigt samtala tillsamman med två journalister om sina filmer inför publik.

”Natten innan jag ska bli intervjuad kan jag inte sova eftersom jag är så nervös och jag går alltså helt miste om min skönhetssömn”, skämtar Kaurismäki. Inom vissa mediekretsar har Kaurismäki rykte av sig att vara ett svårt intervjuobjekt, vilket kanske kan bero på att alla inte förstår sig på hans humor. Vi vill dela med oss av några av de teman som regissören tog upp när han mötte journalister i Madrid. Som extra krydda har vi lagt till musikstycken bekanta från Kaurismäkis filmer.

Filmens betydelse (Musik: Serenade, Harri Marstio)

”Med hjälp av film flyr jag vardagslivet, precis som alla andra tittare gör. En film är en saga. Är det eskapism? Det beror på vilken film man tittar på. Om det till exempel är Los olvidados eller Las Hurdes, är så inte fallet. I vilket fall som helst är eskapism ett väl hårt begrepp. Ibland går man på bio bara för att få vara ensam. En biograf är demokratisk. I allt sitt mörker är de alla likadana. För min egen del kan jag säga att om jag ser en bra film, som till exempel Föräldrarna (Tokyo Monogatari), blir jag en annan människa, jag flyger. En biograf är en av de få platser där man kan vara fri… om man har råd med entrébiljetten. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag skulle tvingas välja mellan att köpa en biobiljett och att köpa mat. Som ung skulle jag ha valt biobiljetten, men nu är jag inte så säker.”

De senaste årens förändring (Musik: Älä kiiruda, Georg Ots)

”Visst, under de senaste åren har jag förändrats: jag väger mera. Allvarligt talat har jag inte förändrats just alls, det är världen som har förändrats. För min egen del vill jag dö med stövlarna på. Jag skulle vilja bli ihågkommen som mannen som inte sålde sig själv. Som person är jag mindre cynisk än förut, men min optimism har helt försvunnit. Pratar vi om mänskligheten finner jag just ingen orsak till hoppfullhet. Jag ser på nyheterna: Kiev, Syrien, regnskogsskövlingen… Den enda positiva nyheten är att Finland vann över Ryssland i ishockey. Men jag är optimistisk vad gäller vår planet, för högst antagligen är den slutligen den enda som blir kvar efter att vi är borta. Förhoppningsvis lämnar vi den plundrad till döds.”

Optimistiska filmer (Musik: Those were the Days, Leningrad cowboys)

”I mina filmer vill jag inte dela med mig av min pessimism. Jag vill att folk lämnar biograferna lyckligare än de var när de gick in.”

Retrospektiv över egna filmer (Musik: Sateenkaaren tuolla puolen, Olavi Virta)

”Det är bra om det görs retrospektiv över mina filmer. Bättre så än att de glöms bort eller att ingen någonsin ser dem. Själv tittar jag aldrig på mina egna filmer efter att jag kontrollerat den första kopian. Jag vill inte se misstagen och felen. Ibland, i samband med publikdiskussioner, kanske jag ser början och slutet. Ärligt talat kan jag mina filmer ut och in, tagning för tagning, eftersom jag vanligen också har klippt dem.”

Arbetarklassen (Musik: Oo aina ihminen, Taisto Wesslin)

”I mina filmer berättar jag om arbetarklassen. Dem känner jag. Jag känner inga bankirer och har inget intresse att känna några heller. En hurudan dialog skulle jag skriva åt dem? Något i stil med: ”Vilka kläder ska jag välja för kvällens fest? Passar detta puder min kravatt?”. De har inte makt, så som man tror. De är mammons slavar.”

Politisk film (Musik: Let´s work together, Leningrad Cowboys)

”Filmskapare har ett ansvar att göra också samhälleliga filmer. Jag tror inte på teorin om konst för konstens skull men litar inte heller på politiska filmer, för publiken avfärdar dem. Min lösning är att gömma de här frågorna i filmerna. Minikravet är att filmerna speglar den omkringliggande verkligheten, men politiska teman är inte vettiga ur producentens perspektiv. Eventuella budskap måste smygas in i filmerna.”

Politiker (Musik: Symphony No. 7, C major, Dmitri Šostakovitš)

”Politiker är kapitalets leksaker. Det är svårt att säga vilka som inte är korrumperade. Jag uppskattar att 50 procent av dem garanterat är korrumperade, 30 procent kanske är det och 20 procent är inte.”

Filmskapandets faser (Musik: Ennen kuolemaa, Olavi Virta)

”En av de saker jag verkligen njuter av är när jag gör en film är att välja musik. Med hjälp av musiken kan man förändra allt. Men alla faser är viktiga. Man kan göra en bra film men förstöra den när man sätter ihop den.”

Skådespelare (Musik: Sä et kyyneltä nää, Olavi Virta)

”Mina skådespelare är proffs. De är inte nickedockor utan är av kött och blod. Men jag vill ändå inte att de ska vifta med armarna som väderkvarnar hela tiden. Filmens magi ligger mellan kameran och skådespelarens blick.”

Filmer jag minns med värme (Musik: Muista minua, The Esquires)

”Buñuels film Los olvidados, och av mina egna kanske Pidä huivista kiinni, Tatjana, för den var helt huvudlös, jag improviserade fram allting medan vi filmade. Den innehåller en del minnen från 60-talet. Jag gjorde filmen utan budget, utan någonting.”

Piratism (Musik: Kuihtuu kesäinen maa, Rauli ”Badding” Somerjoki)

”Alla mina filmer finns redan på Youtube, vilket inte stör mig. Men om filmer laddas upp på nätet innan de ens kommit till biograferna är det inte speciellt trevligt, speciellt ur ett produktionsperspektiv. Inom musikvärlden verkar saken vara allvarligare. Musiker förtjänar numera endast på sina konserter.”

Senaste filmen: Le Havre och Cádiz (Musik: Libero, Little Bob)

”Vi kunde inte filma i Cádiz. Gatorna är för smala. Vi hade varit tvungna att hela tiden stoppa trafiken helt, vilket hade varit ett logistiskt skräckscenarium både för Cádiz och för oss. Le Havre är en stad som blev bombarderad under kriget och vars gator breddades på 50-talet, så det var lätt att filma där – men självklart väljs inte en inspelningsstad enbart på basis av mängden parkeringsplatser. Jag tycker mycket om Le Havre, men också om Cádiz.”

Le Havre: trilogins första del (Musik: Kohtalon tuulet, Markus Allan)

”Att Le Havre skulle vara den första delen i en trilogi är något av en liten lögn. Vi får se vad som komma skall. I sanningens namn vet jag inte det själv heller ännu. Jag måste fundera på saken. För tillfället ägnar jag mig åt att hugga ved, fiska och så vidare. Jag har inte en blekblå aning om vad som ska bli min nästa film. Jag börjar tänka på den på hösten. Jag måste grunna över huvudpersonen och dess situation, resten kommer av sig självt. Jag kunde till exempel göra en nyfilmatisering av filmen Blood on the Moon, men jag skulle vilja göra det i den ursprungliga miljön.”

Att se på filmer (Musik: Muistatko Monrepos’n, Annikki Tähti)

”Filmer är gjorda för att ses i biografer, och eftersom min hembys enda biograf stängde går jag inte längre på bio.”

Att göra film idag (Musik: Patética, Tjajkovskij)

”Vill du göra en film, varsågod, ta en kamera och gör en. Med dagens digitala leksaker kan man göra film helt utan budget. Själv har jag tack vare mina anspråkslösa budgeter alltid varit fri att göra vad jag vill. Det här betyder så klart inte att det inte skulle ha krävt arbete.”

3D-filmer (Musik: Human Rights for Snakes, Melrose)

”Sådana filmer fungerade inte på 1950-talet heller. Mig intresserar de inte. Jag är en tvådimensionell man – förutom min näsa.”

Festivaler (Musik: Bluesia Pieksämäen asemalla, Juice Leskinen)

”Jag har haft mina stunder på röda mattan, men jag gillar små filmfestivaler. Filmer är inte travhästar.”

Finland (Musik: Mi Buenos Aires querido, Carlos Gardel)

”I mina första filmer lämnade huvudpersonerna Finland. Sedermera lämnade jag själv landet och mina huvudpersoner stannade kvar. Mina filmers enda värde kan senare komma att ligga i det faktum att jag noggrant i över trettio år har dokumenterat det fysiska och mentala Finland. Finland är ett land som länge betraktades som en rysk satellit. Det är till hälften ett slaviskt och till hälften ett västerländskt land. Vi tycker om rock ´n roll men vi är också melankoliska och dricker vodka.”

Dagens filmvärld (Musik: Cadillac, The Renegades)

”Hollywood har redan länge varit dött; likt en skallerorm som blivit skjuten i huvudet men fortsätter röra sig fram till solnedgången, släpar sig Hollywood framåt, men dött är det. Den europeiska filmen befinner sig i ett liknande tillstånd. Den fina franska filmen har försvunnit. Några som gör bra film för tillfället är till exempel rumänerna med Cristian Mungiu i spetsen, Víctor Erice och de belgiska bröderna Dardenne.”

Adaptationer av böcker (Musik: Juha, Anssi Tikanmäki)

”I en intervju skriven av François Truffaut sade Hitchcock i tiderna att han aldrig skulle göra en adaptation av filmen Brott och straff, den är för svår. Jag var en 22-årig orädd yngling och vågade överföra verket till den vita duken. Men jag gjorde ett stort misstag: jag lämnade humorn utanför. I det stora hela hade Hitchcock rätt. Vad gäller Hamlet fick jag idén då en vän berättade att han tänkte filma Macbeth och bad mig vara producent. Jag tänkte ”jaha, okej, då gör jag Hamlet då”. Det är en film som är originalverket trogen och den förutspådde också förvånansvärt väl det som sedan hände i Finland när landet kollapsade på 1990-talet.”

Referenser i filmer (Musik: Pour un seul amour, Damia)

”Jag stjäl inte, bara lånar med all respekt. Till mitt inspelningsteam säger jag: ’nu Leone, nu Kurosawa’. Jag roar mig själv med referenser och lån. Jag tycker om ett citat av Buñuel: ’Det finns ingen symbolik i mina filmer’. Det, om något, är den största av lögner.”

Kärlek men inte sex (Musik: Je bois, Serge Reggiani)

”I mina filmer finns kärlek men inte sex. Det är privat. Om hela den övriga världen fokuserar på sex så finns det i alla fall en filmregissör som inte gör det. Det samma gäller våld.”

Den världsomspännande krisen (Musik: Pilvet karkaavat, niin minäkin, Rauli ”Badding” Somerjoki)

”Någon borde göra något, något mera än bara prata, göra uppror eller revolution, en fredlig sådan. Det som är bra med kriser är att folk är så tröstlösa att de glömmer att konsumera och går bio och pratar om saker i stället. För en stund är samhällets värderingar på plats, bara för att sedan förstöras igen vid nästa eventuella högkonjunktur.”

Bland annat dessa teman behandlades under intervjuerna. Vi kunde tillbringa en hel dag med att höra Aki Kaurismäki prata om sina filmer, men kanske är det nu läge att låta filmer tala för sig själva i stället.

Meny