Den iiländska fotografen Antti J. Leinonen är den första finska konstnären som medverkar i institutets och kulturföreningen HUG CULTURE:s Uleåborg2026-residensprogram. I maj 2024 anländer han till Robledo de Chavela utanför Madrid för att under en månad samarbeta med den spanska konstnären Miguel Sbastida. Efter residensperioden den 5.6. öppnas Leinonens utställning Pyynti i institutets galleri. Utställningen består av fotografier som illustrerar fiskares liv och arbete i Bottenviken. Utställningen har redan visats i Finland ett flertal gånger.
Du är hemma från och arbetar i Uleåborg. Vad tänker du om valet av Uleåborg som Europas kulturhuvustad? Vad önskar du att det betyder för Uleåborg, Ii och norra Finland?
Jag är född och uppvuxen i Uleåborg och jag tror att allt det som varit möjligt i Uleåborg under min ungdom har format mig och det jag gör, och för det är jag tacksam. Jag är stolt över att Uleåborg valdes till Europas kulturhuvudstad, det är en stor sak. Uleåborg är en liten stad i norr som inte ofta befinner sig i centrum av den interntionella verksamheten. Jag kan ännu inte föreställa mig vad valet som europeisk kulturhuvudstad betyder för, och gör med staden och området runt om. Men jag önskar att det efterlämnar något bestående. Jag hoppas också att den positiva påverkan som projektet innebär är så stor som möjligt. En del marknadsföring om kommande evenemang börjar redan dyka upp, och till och med här i Ii, där jag bor, kommer det att hända stora saker. Det är roligt med nya vindar, kulturintryck och samarbeten!
Du är på väg på residensbesök till en by i närheten av Madrid i anslutning till institutets Uleåborg2026-projekt. Vad väntar du dig av besöket? Har du några planer?
Jag väntar med spänning på hur residensbesöket kommer gå. Jag har inga klara planer men några skisser har jag ändå gjort. Jag har också pratat med Miguel [Sbastida] och vi har bekantat oss med varandra. Ännu har vi ändå ingen klar bild på hur samarbetet kommer att se ut i praktiken, men allt blir säkert mer konkret då jag anländer till Spanien. Det kan hända att jag i residenset använder samma skapandeprocesser jag gjort förut, eller så kommer jag på något helt nytt. Jag har inte mycket erfarenhet av Spanien, eller Europa överhuvudtaget, och jag har inte spenderat så mycket tid där förut. Jag hoppas att det inte är för varmt!
I ISLA-residenset samarbetar du med den spanska konstnären Miguel Sbastida. Sbastidas installationer och performativa verk kretsar kring fenomen som framkommer i naturen, som till exempel stenar, växter och glaciärer. Vilka tankar och förväntningar har du på samarbetet?
Mitt och Miguels arbetssätt och medier är väldigt olika så det kommer bli intressant att se hur vår gemensamma synergi utvecklar sig. Det kan hända att vi gör skilda verk som för en dialog med varandra men det är också möjligt att vi gör ett tätare samarbete. Jag har ingen tidigare erfarenhet av att samarbeta på det här sättet. Jag är van med att planera mitt arbete noggrant, men ofta då jag sedan anländer till platsen ändras planerna. Det som gör projektet spännande är också att Miguel kommer till Finland på hösten. Jag förstod att han aldrig varit i Finland förut så det kan bli en speciell upplevelse för honom. Vad det än är vi gör formas det av att vistas i en ny kultur. Att jag kommer till Spanien tror jag kommer att ha en stor påverkan och kommer förändra saker. Hittills har jag bara kunnat fantisera.
Du jobbar som freelancer till exempel för Helsingin Sanomat. Är det lätt för dig att skilja på konstnären Antti och fotojournalisten Antti? Eller är de samma person? Jobbar du på ett annat sätt då du skapar journalistsiska bilder jämfört med då du skapar konst?
Konstnären och journalisten i mig är nog en aning sammankopplade. Arbetssättet skiljer sig från varandra: under journalistjobb måste man jobba snabbt då det är knappt om tid. Då jag får göra något omsorgsfullt jobbar jag på ett liknande sätt som då jag skapar bilder för mina egna projekt. Till exempel finns det i Pyynti-boken en bild som jag tog under ett gig för Helsingin Sanomat, så ibland överlappar mina jobb varandra. Att växa som konstnär har varit en lång resa. Jag har varit tvungen att fundera på hur min relation med den så kallade sanningen ser ut. Som journalist måste man alltid ifrågasätta sin relation med sanning och vilken verklighet man synliggör. Dessutom är kanske ordet ”sanning” inte det rätta ordet i det här sammanhanget eftersom saker ofta kan ses från olika perspektiv. Som journalist måste jag ständigt fråga mig om saker verkligen är på ett visst sätt och hur man egentligen ska uttrycka sig. Som konstnär har jag inte ett likadant ansvar som då jag jobbar som journalist. Mina bilder föds ända fortfarande ur liknande omständigheter som mina journalistiska bilder. De är alltså bilder tagna av riktiga situationer och händelserna är inte fabricerade. I journalstiska och konstnärliga arbeten fungerar hjärnan och tänkandet kanske på lite olika sätt. Man skulle kunna jämföra det med olika genrer inom litteratur: sätten att skapa är olika. Till exempel då jag jobbar med mina egna projekt skulle jag ifall det krävs kunna anamma sådana sätt eller sinnesstämningar jag använder mig av i mitt journalistiska arbete, men oftast blir det bara ett hinder. Jag vill ta det lugnt och stanna upp. Om man har bråttom då man fotograferar syns det genast på bilderna. Tidlösheten försvinner snabbt och det påverkar också den som blir fotad.
Du fotograferar ofta människor från landsbygden och för fram deras identitet i dina bilder. Har du fotograferat andra än finländare eller människor med finska rötter? Vad är det i landsbygden som intresserar dig extra mycket? Tycker du att landsbygden runt om i världen har liknande egenskaper?
Jag har under en lång tid jobbat med Pyynti-projektet där alla jag fotograferat varit finländare. Just nu fotograferar jag amerikafinländare, alltså amerikaner som har finskt ursprung från 1800-talet. I projektet utforskar jag identitet: Fastän deras liv amerikaniserats, syns ändå en sorts finskhet i dem. Jag har alltså inte i mina egna projekt fotograferat andra än finländare eller människor med finskt ursprung. Trots att jag är en stadsmänniska har jag sedan barnsben haft en stark relation till landsbygden. Kusinerna på landet var avundsjuka på mig och ville till staden medan jag själv alltid ville ut till landsbygden på sommaren. Jag tänker att människor på landet, speciellt i Norra Finland, inte har samma klassmedvetenhet utan kan i princip gå upp och prata med vem som helst. I städer märker man genast att interaktionerna mellan människorna blir mer återhållsamma. Samma fenomen finns i amerikafinländska områden som också de är glesbygder. Där är människorna ganska okomplicerade och det är lätt att komma överens med alla. Stereotypen är att man i glesbygden inte är så förtjust i utomstående, men det fenomenet såg jag inte alls i Amerika. Men det kan förstås bero på att jag är finländare och att de har ett finskt ursprung. Jag tror att människor som lever på landsbygden lärt sig klara sig själva och hitta lösning på problem. Om man är arbetslös, och det är lite knappt ekonomiskt, är männsikor väldigt påhittiga och har en sorts överlevnadsförmåga. De som inte har den förmågan flyttar till städerna. Såklart finns det också andra orsaker till flytten. Det är till exempel väldigt mycket svårare att klara sig som konstnär eller arkitekt på landet som det är i staden. Själv har jag gjort hela min karriär från Ii ute på landet. Jag har aldrig lämnat det här stället trots att många av mina vänner flyttade till Helsingfors eller utomlands. Orsaken till att jag klarat mig här ute är såklart att jag är freelancer, och det passar inte för alla.
Din utställning Pyynti ställs ut i institutets galleri under PHotoESPAÑA-festivalen. Ett hurdant bemötande tror du att utställningen får i Spanien? Tror du att det skiljer sig från bemötandet den fått i Finland?
Utställningens bemötande skiljer sig säkert från det i Finland. Man behöver inte resa långt för att se att blicken på bilderna förändras. Bottenviken är ett exotiskt element också för finländare. Man hittar inte många frusna fält med en så ostörd horisont, kanske på Grönland eller Siberien. För spanjorer kan bilderna vara exotiska inte bara på grund av den ostörda horisonten utan också för att bilderna dessutom visar snö, is och människor som jobbar i de förhållandena. I bilderna skildras finländare dessutom på ett sätt som kan skilja sig från hur vi ofta skildras i Spanien. Bilderna är en inblick i en rural värld, en primärproduktion, som inte ofta visas upp. Finland vill marknadsföra sig själv som progressiv, ny och skinande, och jämfört med den bilden visar dessa verk en helt annan verklighet. För några kan alltså uppfattningen av Finland förändras. Jag tror att spanjorer hittar element de kan relatera till i bilderna. De illustrerar fysiskt arbete och människors förmåga att klara sig själva. Madrid är en stor stad och där, som också i Helsingfors, har många människor sina rötter långt ute på landsbygden eller på kusten. Det här tror jag kan resonera med dem. Jag ser verkligen fram emot utställningen!
