Kaarina Kaikkonen är en finländsk konstnär som skapar enorma installationer av återanvänt material, t.ex. begagnade kläder. Taivaan kosketus (en bit av himlen) heter en av hennes senaste installationer som Finlandsinstitutet tillsammans med CentroCentro Cibeles presenterade i samband med mässan för nutidskonst Arcomadrid i februari.
Dina verk är ofta platsspecifika. Hur inspirerar platsen dig? Kollar du in utrymmet i förväg, eller kommer idéerna först när du är på plats?
Jag försöker alltid att besöka platsen först för att bilda mig en egen uppfattning. När jag väl är på plats försöker jag förstå det visuella formspråket, platsens förflutna, människorna och hur jag upplever platsen och kan relatera till den. Mitt verk bygger på alla de här intrycken, förhållandet mellan mig och platsen.
Du brukar använda återanvänt material, särskilt kläder, såsom skjortor och herrjackor. Hur uppstod den här idén? Vilket är ditt förhållande till second hand-kläder?
Kanske mina barndomsupplevelser har påverkat. Min far dog plötsligt, framför mina ögon, när jag var liten. Som tonåring sakande jag honom väldigt mycket, och jag brukade använda hans kläder i skolan för att känna att han var nära. Mina första verk på 1980-talet, gjorde jag av jackor som liknade de som min far bar. Varje skjorta har burits av någon med ett bakande hjärta. Jag gillar tanken på att en del av den energin fortfarande är närvarande och förs vidare i min konst.
Din konst och du har rest över hela världen. Hur har den här erfarenheten och det internationella erkännandet du fått påverkat din karriär? Har det också påverkat din konst?
Jag tror inte att det har haft så stort inflytande på min konst, men kanske har jag blivit modigare. Och det är klart att det känns bra att få positiv feedback, då känns det som om man är på väg i rätt riktning.
Vad vill du säga med din konst?
Jag älskar att skapa konst för offentliga miljöer, och även för människor som inte brukar gå på konstutställningar. Jag hoppas att människor tolkar sitt liv och sin egen roll i det på ett nytt sätt genom min konst. Budskapet i min konst kan vara att vi är beroende av andra, vi behöver alla varandra. I mina verk är varje person accepterad, nödvändig och viktig, och ingen lämnas ensam.
Finns det något konstverk som du särskilt minns, på grund av platsen eller av andra skäl?
Varje verk är viktigt i skapandeprocessen och jag minns ofta det nyaste bäst. Förra året gjorde jag två enorma installationer som visades i Santiago, Chile: till Chiles nationalmuseum Museo Nacional de Bellas Artes och till muséet för mänskliga rättigheter Museo de la Memoria y los Derechos Humanos. Det var kanske förra årets höjdpunkter. En personlig vändpunkt för mig och ett arbete som krävde mycket energi var ett verk med över 3000 herrjackor vid trapporna till Helsingfors domkyrka. Arbetet förändrade mig. Många gånger upplever jag att mina installationer vill säga mig något, då måste jag vara ödmjuk och lyssna.
Din konst är kortlivad i den meningen att efter en tid plockas allt ner och kläderna återvinns. Är det svårt att göra sig av med allt?
Ja, det är tragiskt varje gång, men jag kommer inte att leva för evigt och det behöver inte heller mina konstverk göra.
Intervjun får fritt publiceras med tillstånd av Finlandsinstitutet i Madrid.
