Den finska filmen Tytöt tytöt tytöt beskriver tonårsflickornas liv på ett nytt sätt, vilket har rört och inspirerat även den internationella publiken. Manusförfattaren Ilona Ahti berättar varifrån idén till filmen kom och hur filmen tagits emot i Latinamerika. Ilona Ahti har tagit magisterexamen från både Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet samt från Aalto-universitets manusförfattare-linjen. Hennes texter har ofta en samhällelig underton eller åtminstone ett feministiskt budskap. Ilona har tidigare gjort bland annat kortfilmer och tv-serier, men Tytöt tytöt tytöt är hennes första långfilm.
Varifrån kom idén till filmen Tytöt tytöt tytöt?
Idén till filmen föddes i en av manusförfattarkurserna, där jag träffade studerande Daniela Hakuli för första gången. Temat för kursen var att skriva tillsammans. Vi pratade framför hissen och bestämde oss för att vi skulle skriva om tonåringar. Det var där det började,10 år sedan! Redan från början var det tydligt att vi skapade en berättelse och karaktärer som var verklighetstrogna och hade liknande upplevelser som vi då det kom till kärlek, sex och sökande efter sin egen identitet. Berättelsen är väldigt personlig. I Mimmi, Rönkkö och Emma finns mycket som vi själva upplevt, men upphöjt till skönlitteratur. Vi ville att tjejerna skulle få prova, kunna göra misstag och kunna säga att det här inte kändes bra. Beskrivningen av sex var central. Hela våra liv hade vi tittat på filmer och serier där en kvinnas nöje eller sökandet efter det berättades ur en mans synvinkel. För dessa kvinnliga karaktärer räckte det med att hitta en trevlig man som inte behandlade dem illa. Vi ville utmana denna berättelse. Det var också viktigt för oss att det här inte är en ”komma ut ur garderoben”-historia. Dessutom är Rönkkö-personens eventuella asexualitet eller demisexualitet central. Alla upplever inte sex på samma sätt, och det är helt okej.
Filmen har gjort stor succé internationellt. Vad tror du är orsaken?
När jag och Daniela satt på bryggan igen en sommar för många år sedan, desperata eftersom finansieringen satt fast igen, föreställde vi oss att vi en dag skulle fira på Sundance. Det faktiskt hände. Det är helt obegripligt. Nu turnerar filmen runt i världen och får en teatralisk distribution i bland annat USA. I diskussioner med den internationella publiken har det kommit fram att filmen både får en att skratta och gråta. Många ser sig själva eller en yngre version av sig själva i karaktärerna. Vi har hört mycket feedback som ”Jag önskar att jag kunde ha sett den här filmen när jag var yngre, jag skulle ha besparats mycket smärta”. Inför sådan feedback är man helt mållös. Jag tror att hur tjejerna är fria att söka sex, kärlek och nöje på sina egna villkor, utan att bli straffade för det, är nyckeln. Jag hoppas att det här sättet att beskriva tjejer om några år skulle vara helt normalt och inte radikalt alls. Framgången påverkas säkert av att filmens författare, regissör och båda producenterna är kvinnor, liksom huvudrollsinnehavarna. Män är helt marginaliserade den här gången, vilket fortfarande är sällsynt i filmbranschen. Vi siktade inte specifikt på internationell framgång, det kan man inte riktigt räkna ut. Vi berättade bara historien direkt från våra hjärtan, utan några filter. Vi skapade en värld vi skulle vilja leva i. Och det slutade med att filmen berörde människor över hela världen.
Hur har filmen tagits emot i Latinamerika?
Jag har varit med filmen hittills på Ciclo Rosa-festivalen i Bogota och Cine Europeo-festivalen i Chile. Filmen har mottagits väl. Man har bland annat undrat om ungdomar verkligen är så självständiga i Finland, om lesbianism verkligen inte är ett tabu och om finska tonåringar talar så mycket engelska? I Chile stötte jag på att manusförfattandet inte har någon lång tradition, utan oftast skriver regissören själv manuset. Dessutom finns det generellt mycket färre kvinnor i branschen än i Finland, men som tur är finns det undantag från detta.
Vilka spanskspråkiga filmer rekommenderar du för finländare?
Jag kan varmt rekommendera chilenska Francisca Alegrias filmer. The Cow Who Sang A Song Into The Future tävlade i år i Sundance World Dramatic-serien tillsammans med Tytöt tytöt tytöt. I Sundance World Dramatic-tävling presenterades flera spanskspråkiga filmer. Grand Jury Prize vinnaren Alejandro Loayza Grisis Utama är en fantastisk berättelse om Bolivia, som drabbas av torkan.
Vilken typ av projekt arbetar du med just nu?
Jag håller just nu på att utveckla en serie som utspelar sig i både Colombia och Finland. Dessutom har jag en komedi om moderskap på gång, och en skräckfilm som en ny territoriell invasion.
