Jag får ofta frågan om den spanska ekonomiska krisen påverkar exporten av finländsk 
kultur till Spanien. Jag svarar alla på samma sätt: jo krisen påverkar och på ett positivt sätt.
Mycket av landets kulturverksamhet lider av det dåliga ekonomiska läget. Konst och kultur prioriteras inte, en femtedel av privata konstgallerier har lagt lapp på luckan och filmbranschen som innan krisen omsatte 600 miljoner euro om året har i år gått ner med 12 procent. De allra dystraste prognoserna förutspår att 70 procent av Spaniens biografer lägger ner under det här året samt nästa.
Beskattningen inom konstbranschen har stigit med 13 procent. Den kreativa sektorn utgör ca 4 procent av Spaniens BNP och den nyligen införda höjningen av momsen kan få en bromsande effekt på konstsektorn.
Under en ansträngd ekonomi är både Finlandsinstitutets och andra kulturinstituts aktiviteter efterfrågade. Det ringer på dörrklockan varje dag hos oss och olika utställningsförslag droppar in i mejlboxen. Vi tar med glädje emot alla förfrågningar men samtidigt är det ledsamt att se det växande antal spanska ungdomar som besöker vårt bibliotek för att höra sig för om jobb- och studiemöjligheter i Finland.
När ekonomin gick bra byggde och renoverade man fantastiska konstcenter som nu delvis står tomma. De autonoma regionernas regeringar samt stads- och kommunfullmäktiga har inte längre råd att upprätthålla verksamheten. Till de här fantastiska utrymmena kan nu finländska artister få gratis tillträde.
Den osäkerhet som krisen förde med sig gör att finländare nu har ett trumfkort i att vara kända som ärliga och pålitliga. Spanska aktörer samarbetar gärna med Finlandsinstitutet eftersom vi och Finland generellt har ett gott rykte.
Många tror dock felaktigt att vi verkar med en stor budget. Sedan starten 1996 har institutet haft en liten budget som knappt kan jämföras med flera andra stora kulturcenter, som det tyska Goethe-institutet eller engelska The British Council. Vi gör alltså mycket med små resurser.
Livet en dröm sade den spanska barockförfattaren Pedro Calderón de la Barca redan 1635. Inom konstvärlden är filmen den kollektiva drömmen. Man ser och upplever tillsammans. Litteratur är däremot en individuell dröm där läsaren reser ensam mellan boksidorna.
Jag hoppas att den spanska kollektiva drömmen aldrig blir en mardröm och att detta kreativa och vänliga folk snart vaknar upp till en bättre vardag.
Auli Leskinen
