Elina Liikanen: ”Egentligen började det hela av en slump”

elina liikanenDen iberisk-amerikanska stiftelsen i Finland grundade 1996 Finlandsinstitutet i Madrid för att främja ömsesidig förståelse mellan Finland och den iberisk-amerikanska kultursfären. Elina Liikanen utnämndes nyligen till generalsekreterare för stiftelsen. Liikanen kom i tiderna, av en slump, som volontär till Latinamerika. Efter det har hon på olika sätt via jobb och studier kommit i kontakt med den spansktalande världen ända fram till hennes nuvarande jobb vid stiftelsen.

Du är generalsekreterare för den iberisk-amerikanska stiftelsen i Finland. Kan du berätta mer om ditt jobb?

Jag började mitt arbete som generalsekreterare för stiftelsen i september 2013. Vårt senaste projekt är ett hus i Buenos Aires som ägs av stiftelsen. Vårt mål är att börja organisera kulturella aktiviteter där under de kommande åren, men innan måste huset renoveras och så ska alla byråkratiska problem lösas. Arbetet som generalsekreterare inspirerar mig eftersom jag genom stiftelsen får bekanta mig med olika sidor av den finländska, spansk- och portugisisktalande kultursfären samt träffa många intressanta människor.
I oktober, till exempel, besökte jag den finländska konstnären Outi Heiskanen tillsammans med direktören för Finlandsinstitutet i Madrid. Några dagar senare träffade jag den finländska utbildningsministern Krista Kiuru tillsammans med företrädare för de övriga vetenskapliga instituten. I november träffade jag också president Tarja Halonen när hon deltog i stiftelsens presskonferens. Men för det mesta handlar det om vanligt kontorsarbete, jag är ansvarig för den ekonomiska förvaltningen, besvarar e-postmeddelanden och organisera olika evenemang. Jag är också sekreterare under styrelsemöten och håller kontakt med olika intressegrupper.

Hur väcktes ditt intresse för Iberoamerika? Och hur har den relationen utvecklats under åren i.o.m. ditt arbete och din forskning?

Egentligen började det hela av en slump. Efter gymnasiet ville jag jobba som volontär i Indien och kontaktade en organisation. Av misstag skickade de en broschyr om Latinamerika, och efter att ha läst igenom den snabbt, tänkte jag varför inte? Det blev sedan ett år i Costa Rica. När jag åkte dit kunde jag bara några ord på spanska, men under det året förbättrades mina språkkunskaper enormt eftersom jag bodde i en liten by på landet där ingen kunde engelska. I början undervisade jag i engelska vid två skolor, senare arbetade jag i en nationalpark som specialiserade sig på att skydda sköldpaddor. Slutligen jobbade jag också en tid för en återvinningscentral för papper. Efter att mitt år som volontär var till ända reste jag runt i ett par månader i Centralamerika och Mexiko. När jag återvände till Finland började jag sedan studera u-landsstudier och spansk filologi.  Jag hade först tänkt bli antropolog men till slut tog jag en examen i filologi. Efter min magisterexamen studerade jag litteraturvetenskap i Santiago de Compostela i Spanien. Jag bodde där i flera år innan jag återvände till Finland för att arbeta. [quote align=”left”] Mitt intresse för Iberoamerika har fördjupats genom åren i och med att jag har rest och lärt mig språket. Det är frågan om ett enormt landområde men stor kulturell och språklig mångfald.[/quote] Även om man talar flera språk i Spanien och Latinamerika så har spanskan öppnat dörren till den latinamerikanska världen för mig. Dess varierande litteratur och, ofta blodiga, historia måste man känna till för att kunna förstå dagens situation.

Du skriver för närvarande på en doktorsavhandling om hur dagens romaner tar upp det spanska inbördeskriget (1936-1939) och Francos diktatur (1939-1975). Berätta lite mer i detalj om din forskning.
Efter Francos död och övergången till demokrati i Spanien talade man väldigt lite om det förgångna. Man ville lämna det förflutna bakom sig och bygga upp Spanien på nytt som en modern europeisk stat. Den spanska övergången från diktatur till demokrati ansågs länge vara en framgångssaga, men på 1990-talet började man ifrågasätta det här sättet att se på saken. Framför allt har de som är barnbarn till de som levde under diktaturen har krävt att man ska undersöka de brott mot mänskliga rättigheter som diktaturen och kriget innebar. Samtidigt har dagens generation ett behov att teckna ner alla minnen innan de personer som har upplevt kriget och diktaturen är borta. Intresset för det förflutna återspeglas också i den moderna spanska litteraturen. Sedan 1990-talet och framför allt på 2000-talet har det kommit mycket litteratur om inbördeskriget och Francos diktatur, framförallt fiktion. De här romanerna är inte ”bara fiktion” utan de är en del av samhällsdebatten i Spanien och påverkar hur man ser på det förflutna. Romaner vädjar starkt till läsarnas känslor och därför är litteraturen ett kraftfullt verktyg som kan forma människors bild av det förflutna.  Författarens syfte är många gånger att öka kännedomen om ”bortglömda” händelser och människoöden. I synnerhet i romaner kommer man ihåg diktaturens offer och de som kämpade i inbördeskriget. Min avhandling ser främst på romaner om inbördeskriget och diktaturen som är skrivna av spanska författare födda på 1960- och 1970-talet. Jag presenterar tre grundläggande sätt som de här författarna använder för att beskriva Spaniens närhistoria. De olika presentationssätten påverkar vilken typ av etiska, politiska och ideologiska syften de tjänar.

Låter intressant! Berätta något om de här olika sätten att presentera det förflutna.
De så kallade ”upplevelseromanerna” tar med läsaren i det förflutna och man får genom huvudpersonens uppleva det förflutna. Läsaren får bildligt talat bevittna olika historiska händelser. Eftersom denna typ av romaner fokuserar på individens erfarenheter, är ofta det historiska och politiska sammanhanget mindre viktigt. Den andra gruppen består av historiska deckare. Det förflutna kommer upp i samband med en brottsutredning, romanerna skildrar huvudpersonens historiska detektivarbete. Samtidigt beskrivs också huvudpersonens egen konstruktion av händelser i det förflutna. Även om denna typ av roman förmedlar en mer komplex bild är den ändå ganska svartvit.  Den tredje typen är den så kallade ifrågasättande romanen. De erbjuder inte en realistisk rapport av det förflutna, utan snarare tenderar man att ifrågasätta de rådande tolkningar av historien och sättet att beskriva närhistorien. Dessa romaner utmanar läsarnas förutfattade meningar om historiska skeenden.

Meny