Christoffer Relander: Jarred & Displaced

Hur började projektet Jarred & Displaced?
Idén till projektet uppkom då jag fick reda på att jag skulle bli pappa. Nyheten gjorde mig nostalgisk och jag började fundera över min egen barndom. Jag upplevde en viss sepatationsångest med allt det som aldrig skulle bli sig likt efter den stora förändring som var på kommande. Genom projektet kunde jag återbesöka landskapen och känslan från min barndom och behandla separationsångesten.  Bilderna utgör fragment ur en svunnen tid och utställningen berättar inte en historia, varför ordningen på bilderna inte är kronologisk. Naturen innehar en central roll i utsällningen och för mig är speciellt träden alltid närvarande. Jag tror att detta tilltalar människor, de kan känna igen sina egna historier i mina bilder och jag vill att Jarred & Displaced ska vara ett projekt som många kan lära känna och ta till sig. Medan de svartvita bilderna från 2016 har motiv från min barndom, fokuserar färgbilderna från 2017 på mina tonårsminnen. Min barndom var full av äventyr, vilket man kan se i utställningen. Det är alltid ett äventyr att ge sig ut och leta efter nästa bild, så som till exempel med Old Tijikko, vars exakta position är en hemlighet och också är den enda bilden i utställningen som inte är från Finland. Genom de dova färgerna i utställningen vill jag även lyfta fram svårigheterna under min barndom, även om jag vill att utställningen ska vara tidlös. Tidlösheten är även en orsak varför jag valt att enbart fotografera naturen och att det inte finns urbana miljöer med i utställningen. Utställningen är en kombination av industri och verklighet, där de industriella burkarna omsluter naturen. Jag hoppas att kombinationen får besökarna att reflektera över hur industrin bryter ner naturen. Alla burkar i utställningen är återanvända, de är burkar från mitt eget kök – soltorklade tomater, oliver…jag letar alltid efter nya former, men det börjar vara ont om dem i Finland. Jag blev därför glad över att hitt några nya burkar i matbutiken här i Spanien.

Hur fungerar multiexponering?
Tekniken i sig själv utgjorde en inspiration för projektet. Vid multiexponering tvingas man som fotograf att tänka mycket tekniskt, vilket även reflekteras i bilderna. Bilderna i Jarred & Displaced har tagits i två omgångar. Först fotograferar jag burken, vilken jag målat svart, och sparar sedan filmen i burken. Då jag senare beger mig ut i naturen för att ta den naturbilden, väljer jag en film från en passande burk och laddar kameran med den. Således använder jag filmen två gånger för att skapa slutresultatet. Svårigheten är att placera filmen i kameran på exakt samma sätt, så att skillanden mellan de två fotografierna inte blir större än 1 millimerter. Med ett större kast blir det allt för synligt i slutresultatet. Det finns ingen möjliget att korrigera bristerna och slutresultatet är synligt först då man framkallar bilderna. I verken i Jarred & Displaced har jag således inte använt bildbehandlingsprogram för att skapa formerna. Detta tvingar mig att fotografera med omsorg och eftertanke och tvingar mig att förbereda mig väl. Det är även viktigt att ha rätt utrustning och kamera, rätta kemiska produkter och många försök och misslyckanden. Jag har lagt ned mycket tid på att lära mig tekniken för att fotografera med film och för att framkalla bilderna själv, vilket var nytt för mig innan detta projekt.  Genom multiexponering är det omöjligt att nå ett perfekt slutresultat, vilket jag lärt mig under projektets gång. Men detta utgör en del av charmen och det är viktigt – genom imprefektionen ger bilerna en mer realistisk reflektion av verkligheten.

Finns det något självklart motiv i Jarred & Displaced?
Ja det finns ett motiv, men det finns faktiskt inte med i utställningen. Området är ett sommarställe där vi tillbringade somrarna när jag var barn och jag hoppas kunna fotografera där i framtiden. Projektet Jarred & Displaced är fortlöpande. Det finns många minnen jag gärna återbesöker och projektet kommer därför att vara långt. I år har jag jobbat mycket digitalt, vilket är en väldigt annorlunda process – man har mycket större möjlighet att påverka slutresultatet än med en traditionell kamera där varje filmrulle enbart har tio bildmöjligheter.

Vad vill du visa genom videon?
Eftersom projektet är väldigt nära sammankopplat med tekniken, ville jag göra en video som lyfter fram processen. Viedon är gjord tillsammans med Anders Lönnfeldt och har producerats med ekonomiskt stöd från Svenska Kulturfonden.

Har du något nytt projekt på gång?
Ja, men det är ännu i startgroparna. Det kommer att innehålla både bilder, video och förstås multiexposition.

 

Meny