Det är oförglömligt att närma sig Santiago de Chile i flyget från Europa. De är här som de obegripligt djärva Anderna sträcker sig högst, upp till sex kilometer. Efter bergen djupdyker flygplanet i ett tjockt rökmoln som de omgivande skogsbränderna har förorsakat.
Då man stiger ut ur planet träffas ansiktet av en närmare 40-gradig värmebölja, hett och torrt. Från baksätet i en väl luftkonditionerad taxi är det således lätt att påbörja bekantskapen med den här staden. Det lönar sig att småprata med taxichauffören, om man har tur får man till på köpet en presentation av sevärdheterna samt en komprimerad historialektion. Själv fick jag en intressant diskussion om invandrarna. Då jag berättade att jag var från Finland, kommenterade chauffören hur chilenarna borde minnas hur villigt chilenarna togs emot i bl.a. Finland på 70-talet, när de förhåller sig till dagens invandrare. Är det månne en så här euforisk bild som senare invandrare har av Finland?
Man kan ana teaterfestival redan i hotellets aula. Människor med teaterpass runt halsen studerar ivrigt programbladen och de gamla festivalveteranerna verkar känna nästan alla. Rekommendationer utbyts, lunch- och middagsträffar fastslås. Min första bekant möter jag redan i dörren. Lunchdejten är alltså redan spikad. Under lunchen träffar jag fler bekanta som, efter att ha anlänt en aning försenade, snabbt uppdaterar mig om festivalens protokoll.
Från lunchen ilar jag iväg till den första föreställningen, en 30 minuter lång libanesiska pjäs framförd av två kvinnor. De strävade efter att på ett minimalistiskt sätt visa hur en välmående person som lever i västerländsk välfärd och demokrati ser på lidandet hos en person som lever i konfliktområden eller i hungersnöd. Trots att skådespeleriet och konceptet lämnar en del övrigt att önska, lyckas föreställningen klart och tydligt föra fram sitt budskap, och jag lämnar pjäsen med en klump i halsen.
På kvällen står en chilensk pjäs i tur. På gården av Centro Cultural de Gabriela Mistral står en stråhydda som är inredd till minsta detalj som hemmet av en sydchilensk mapuchefamilj. Denna pjäs är också väldigt politisk, och lyfter fram våldet och orättvisorna mot mapucheindianerna i dagens Chile.
På kvällen åker vi ett stort gäng på middag till festivalens officiella restaurang. Det är detta under tillfälle som många av festivalbesökarna söker kontakter, vidgar sitt nätverk – det är här som frön för framtida projekt och samarbeten sås. Tidsskillnadens inverkan verkar inte störa någon, och kvällen fortsätter till midnatt.
De uppfriskande diskussionerna fortsätter vid hotellfrukosten, denna gång tacklas närmast det spanska teaterfältets problem. Vi jämför Spaniens situation med den i Finland, och återigen blir jag påmind om vilken tur vi har, där det statliga teaternätverket ger möjligheten till att bli anställd, till resurser, och – herregud – till att få lön! Jag berättar om statsandelar, de statliga teatrarnas behov av förnyelse och de tillsatta arbetsgrupperna som funderar på detta, vilket får alla att bli förtjusta; det är fint, enligt dem, att saken begrundas skilt och att man tänker på en större helhet.
Under dagen rymmer jag för att undersöka omgivningen, och jag hittar en underbar park där hettan nästan är uthärdlig på de skuggiga stigarna. Dagens äventyr är duvan, som sket på mig. Mannen, som påpekade saken, tvingades av artighet att putsa min rygg och bak alltmedan han besvärat bad om ursäkt. Jag ska passa på att varna för tjuvar som erbjuder sig att hjälpa ett nedsmutsat/nedstänkt offer för att lura uppmärksamheten från deras kriminella kumpan. Jag tror ändå inte att mannen och duvan är i maskopi, och alla värdesaker är i tryggt förvar efter incidenten.
Allt som allt känns det som att föreställningarna jag såg hade en gemensam nämnare: ett samhälleligt ställningstagande. Egentligen är det, enligt mig, något som är gemensamt för teatern i hela Latinamerika. Förra året i mars besökte jag Festival de Teatro Iberoamericano de Bogotá, där jag såg ett brett utbud av latinamerikansk teater. För ett år sen tillbringade jag ett par månader i Buenos Aires, där jag fick en god översikt av argentinsk teater. Varje land har sitt egna, särskilda sår, vilket man behandlar med hjälp av teater. Gemensamt för alla är att just detta sår känns som om det mest centrala och angelägna. Det här är vad som får latinamerikansk teater att kännas särskilt meningsfull. Det får också mig, som skapare och konstnär, att fråga mig själv varför jag gör teater. Till vad använder jag teater, vad vill jag säga med teater? Kan vi påverka med teater? Det känns bra att bli ledd fram till sådana grundfrågor.
Hurdant kunde således ett finsk-chilenskt teatersamarbete vara? Intresserar finländsk teater chilenare, eller mer brett, latinamerikaner? Då människor hör att jag är från Finland, tänker de först på den höga utbildningsnivån, sedan på kvinnans ställning, och man minns även Finlands roll i mottagandet av politiska flyktingar. Ur en freelance regissörs synvinkel är det inte enkelt att göra ett samarbete med latinamerikanska teatrar. Uppbyggnaden är sådan, att en stor del av teatrarna är formade kring en enda regissör. Dessa grupper saknar inte nödvändigtvis en till regissör. Den bästa rutten till den lokala teatern är, enligt min förståelse, att föra en egen föreställning till en festival. Är pjäsen framgångsrik kan nya regimöjligheter öppna sig. En annan väg till samarbete vore genom att delta i organiseringen av festivaler, workshops, genom residensverksamhet eller work-in-progress-arbete. På så vis skulle man föra fram det egna arbetet samt knyta kontakter.
Hur då få en finländsk pjäs till exempel till Chile? Det kräver naturligtvis ihärdigt arbete, en konkret paketering av föreställningen samt försäljning av detta paket. Inbjudandet av kuratorer och festivalorganisatörer till Finland, organiserandet av showcaser. Föreställningars reseunderstöd från finska organisationer. En viktig fråga att ställa är huruvida det verkligen finns viljekraft att föra pjäser utomlands? Det är utmanande att lösgöra en föreställning från statliga teaterkontexten, eftersom reguljärverksamheten lider om ordinarieskådespelare och -anställda är på resa. Dessutom är en föreställnings livscykel i en statlig teater jämförelsevis kort. Innan man hunnit nypa tag i ärmen av en kurator är föreställningens period redan slut.
Jag lämnade festivalen inspirerad. Jag tror jag har fått ett grepp om vad nästa steg är för att införa ett samarbete med latinamerikanska teatrar och festivaler. Kontakter har skapats, kommunikationen med dessa fortsätter genom e-post. Nu behövs bara viljekraft – och meningsfull teater.
Anne Rautiainen
Teaterregissör
