Grattis, Columbia!

Blogg

The Best School AuliDetta hade jag aldrig trott, då jag som Yles nyhetsreporter ofta besökte Columbia. Det här är förunderligt, en stor prestation, ett stort steg, en hoppets vinst. I Columbia möttes jag av byar som FARC bränt till grunden vid karibiska kusten, ännu rykande, med en enstaka kringstrykande åldring, byfåne eller hungrig stackare. Jag befann mig i ett hus där en gråtande dödsdömd familj satt instängd, då FARC kom till dörren sade jag åt dem att ge sig iväg. Jag besökte hem för föräldralösa krigsbarn, jag mötte familjer till dem som FARC hade kidnappat, varav många mördades på grund av att familjerna inte hade råd att betala lösensumman. Jag mötte personer som FARC kidnappat och höll fångna i djungeln, min nära vän var en av dem. Jag mötte inbördeskrigets många parter, lika grymma de med. Jag besökte otaliga flyktingcenter, jag mötte en mor vars 15-åriga pojke befarades kidnappad av FARC, vars historia jag gjorde till en lång radiodokumentär. Jag gjorde en tvådelad dokumentär om G. Marquez hemby Aracataca – den mytiska förebilden till Macondo – (tack till min före detta förman och till Seppo Puttonen, Reijo Lindroos, Jyrki Saarikoski, Mikko Eronen och Petri Sarvamaa som gav mig möjligheten att göra dokumentärerna; tack till min filmfotograf Patricio Vargas och Antonio samt till mina colombianska redigerare och kompententa, modiga kollegor; tack till Anni Valtonen och Alex Munivel; och till Mirza Ines och Susanna i Chile samt min mor Helvi som skötte mitt barn medan jag som journalist arbetade för att få mat på bordet). Om nätterna i Bogota var jag rädd för maskerade män med maskingevär som stoppade mig på gatan. Jag beundrade den katolska kyrkans människorättsaktivister och människosköldar, som riskerade sina liv för att skydda offren. Jag lärde känna unga präster som skyddade civila genom att gå, likt skyddsänglar, emellan civila och de beväpnade grupperna Auc, ELN och FARC. Jag gick på begravningar i Cucuta och Barrancabermeja, jag mötte personer som hade utsatts för stympning och tortyr. Jag körde hundratals kilometer med brodern till Gabriel Garcia Marquez, som var rädd för gerillornas vägblockader och kidnappningar. Jag mötte underbara människor, jag smakade rom, jag hade en romans, jag bekantade mig med kreativ konst och litteratur. Jag såg colombianernas styrka, stora hjärta och intelligens, och deras land där död och hopp, vardagens slit och förstörelse är en del av det dagliga livet. Jag gjorde allt som allt nio arbetsresor till Columbia, jag flög över djungel och såg bananträd. Jag ämnar ännu åka tillbaka till landet, vars konst och vardag är en historisk skattkammare. Jag fick vänner, de är fortfarande kvar där i sitt vackra hemland, det gröna och förunderliga Columbia bland tropiker och Anderna.

Denna fred är ett mirakel, det är liksom apartheidens slut, den ger hopp till mänskligheten, trots allt. FARC ber om förlåtelse. Det gör däremot inte Chiles Pinochet eller hans familj; inte heller Argentinas Videla med sina dödsbud; inte Perus Fujimori; och många fler likaså. Så svårt det är att säga ett ord: förlåt. Fred – om än skör och ännu bräcklig – är alltid bättre än eskalerande våld och krig. Grattis, Columbia!

Madrid, 27 september 2016

Meny