Paloma Valdivia är en chilensk författare och illustratör, som är hedergästen i Kolibri-festivalen 2020. Institutet pratade med författaren för att ta reda på mer om hennes arbete.
Hur var projektet att illustrera verket av Gabriela Mistral?
Verket av Gabriela Mistral var väldigt emotionellt för mig att illustrera. Min första professor i grundskolan presenterade mig till sina verser. Först sjöng vi dem, sedan läste dem, därefter skrev vi dem och till sist dansade vi till dem. Vi även ritade verserna. Det är väldigt annorlunda att läsa en textbok än ett poem. Det hade jag redan glömt bort och när jag började läsa poem för att illustrera dem, kom jag ihåg melodierna av alla dessa poem, som alltid fanns inuti mig. Utöver, var Gabriela Mistral en beundransvärd kvinna: professor, poet, diplomat, och utöver allt, hon kämpade för barnens utbildning i Chiles avlägsna områden.
För ett par år sedan fick du Unesco-priset för den vackraste illustreringen av boken Rödluvan. Hur förändrar, om det är det som priset gör, ett internationellt pris livet av en illustratör?
Personligen ser jag pris som ett ljus i vägen, eller som signaler som säger att du går åt rätt håll. Utan tvekan hjälper dessa pris för att nå erkännande och synlighet och att komma till platser snabbare som annars skulle ha tagit längre tid. Prisen gör en glad eftersom de visar dig att du har gjort ett bra jobb och länkar dig till nya publiker. Jag är mycket tacksam för de som har valt mina verk. Inom mitt yrke finns det stora priser, till exempel Andersen eller Astrid Lindgren, som motsvarar en Nobel på illustrationens värld. Jag beundrar starkt de personer som har vunnit dem.
En del av verk som du har illustrerats har översatts till andra språk. I vilken utsträckning är illustrationer ett internationellt språk?
Böckerna som jag har illustrerat och skrivit har översatts till många språk. Det är fantastiskt att veta att en berättelse som började i ens huvud och kom ut ur ens egna händer kan nå barn runt om i världen. Dessa böcker får mig att resa och ta mig till oväntade platser. Förra året översattes tre böcker till hindi och i år blev jag inbjuden att göra workshops med barn i skolor i Himalaya. När jag skriver och illustrerar vill jag att mina berättelser ska vara universella, jag är intresserad av ämnen som når interkulturellt till många platser och människor.
Du är född i Chile men du bor i Barcelona. Har du märkt att denna förändring har påverkat ditt arbete?
Jag bodde i Barcelona för sju år och är nu tillbaka i Chile. Barcelona var en fantastisk upplevelse, en riktig bra start för min karriär. På den tiden i Chile visste praktiskt sett ingen vad illustration var och jag kom till en stad där illustration var en redan etablerad marknad samt kulturellt värderad. Där kunde jag studera, träffa framstående människor, besöka mässor, skriva mina första böcker och förstå den illustrerade bokmarknaden. Jag jobbade hårt och det var en bra skola för mig.
Vilka illustratörer eller böcker från Latinamerika skulle du rekommendera för Finland?
Jag skulle rekommendera en bra historia och jag tror att de bästa berättelserna är universella. Vi alla korsar gränser och försöker ta oss ur stereotyperna som får oss att känna vara från ett eller annat ställe. Jag skulle rekommendera följande böcker:
• “De aquí no se pasa” av Bernardo Carvhalo. Denna bok handlar om en general som inte låter någon passera från bokens vänstra sida och folk kan inte förstå ett sådant absurt beslut.
• “Una pequeña casa en el bosque” av Jutta Bauer. I denna bok välkomnar en generös hjort alla hemlösa i sitt lilla hus i skogen, även den hungriga jägaren.
• “Seis Hombres” av David Mc Kee, som är en allegori om krig och det mänskliga tillståndet.
• Och till sist, “La huerra” av Andre Letria.
Mitt bidrag i dessa teman om integration och humanisering är ”De från ovan och de underifrån” som berättar om de stora likheterna och väldigt små skillnader mellan invånarna på världen.
Vad bidrar finsk och nordisk litteratur med eller kan bidra till universell litteratur? Känner du till några intressanta exempel?
I Latinamerika vet vi lite om nordisk litteratur. Det närmaste är Selma Lagerlofs verk eller Astrid Lindgren från Sverige. Pippi Långstrump är en referens för många av oss med sin imago som en smart och stark tjej som visade oss att män och kvinnor är lika. Genom deras berättelser kunde vi upptäcka landskap och traditioner som vi annars inte skulle känna till. Jag värdesätter personligen den danska modellen för undervisning i läsning, Fidus, som uppmuntrar att lära sig att läsa med litteraturböcker, inte genom textböcker. Fidus är en kuddjur som sitter i klassrummen och kan även åka hem med barnen ibland.
