Bildkonstnären Leonor Ruiz Dubrovin är ett utmärkt exempel på multikulturella rötter och att leva, studera och arbeta i många olika europeiska länder. Hennes arbete förenas av konceptet frånvarons närvaro. Den största delen av verk, som formar den virtuella utställningen Mötesplats, handlar om identitet och har skapats i vår på en konstnärsresidens i Madrid. Utställningen finns på Finlandsinstitutets webbplats.
Hur syns dina mångkulturella rötter i ditt arbete?
Min mamma, som kommer från Helsingfors, har finlandssvenska och ryska rötter. På andra sidan kommer min pappa från Madrid. Själv föddes jag i Madrid men jag tillbringade min barndom samt ungdom i Santiago de Compostela där jag gick på konstgymnasiet. Vid nittonårsåldern bestämde jag mig för att lära känna mina rötter och flytta till Helsingfors. Resan som ursprungligen var tänkt att pågå under ett års tid till slut tog två decennier. Jag pluggade och tog examen från Konstakademin i Helsingfors. Jag anser mig vara lycklig eftersom jag har kunnat leva och växa upp i dessa två kulturer hela mitt liv, och jag tror att det på ett eller annat sätt har utvidgad mina åsikter som person och konstnär.
Har detta någonting att göra med sökande av identitet, som en del av ditt arbete behandlar?
Teman för mina verk handlar om många uppfattningar och existentiella problem som berör mig. Vissa av verken, som Self, Persona eller Dramatis personae, föreställer identitet som en aktivitet som presenteras för allmänheten. Identitet ses således inte bara som ett ting som kommer inifrån en person, utan också som externt bestämda och implementerade sätt att bete sig på. Karaktärer personifierar sig som konstnärer som reflekterar vissa typer av självbilder för sin publik. Dessa verk tar ställning till det nuvarande sociala trycket och rollspelet som samhället omfamnar för att få ut det som de vill från andra: en ständig kamp där vi försöker uppfylla andras förväntningar samtidigt som vi försöker bevara vår egen identitet.
Hur är det att vara konstnär i Finland?
I Finland får konst mycket vikt och med det [i Finland] finns det många olika stipendier och möjligheter att arbeta som konstnär. Men Finland är ett litet land, så det finns tillräckligt med konkurrens på fältet och konstnären måste vara starka. I alla fall måste den som försöker försörja sig med konst vid någon tidpunkt möta den hårda verkligheten. Vad som följer av detta nödvändiga möte beror på ens egen inställning. Det är viktigt att kombinera tro med sitt eget skapande samt rätt mängd styrka och självförtroende.
Varför fick du konstnärsresidenset i Madrid? Har du spenderat din tid i residens i andra länder?
Under åren har jag deltagit i många konstnärsresidens i Tyskland, Italien, Grekland, Ungern och Frankrike. Jag tror dock att jag vågar säga att jag har fått någonting väldigt speciellt från konstnärsresidens The Hug i Madrid. Jag har njutit oerhört mycket av galleriet där jag jobbat, men speciellt av gemenskapen som formades, som har varit aktiv och deltagande redan från början. Jag är mycket tacksam för möjligheten att få arbeta här på residenset och att samarbeta med dem.
Du har en gång sagt att förstörelse är en integrerad del av födelsen av något nytt. Vad betyder detta förstörelse för dig?
Någon slags röd tråd som har kopplat samman mina verk från början är ett koncept om frånvarons närvaro. Även om mitt konstnärliga fokus har expanderat och mitt arbete har tagit nya former, har upphävningen av karaktär och materia kvarstått. Det är något naturligt, alltid närvarande i mitt arbete. Jag vågar till och med säga att dölja är viktigare som en gest än kroppen eller elementet i sig.
Vad är Mötesplats?
Utställningen Mötesplats utvidgar teman som jag forskade i min soloutställning Soirée på galleri Elverket i Helsingfors våren 2019. Denna utställning var kuraterad av konstkritiker Juha-Heikki Tihinen. Konstigt nog, eller kanske till och med bisarrt, att namnet på den utställning som jag föreslog för Finlandsinstitutet i Madrid redan hade beslutats en månad innan undantagstillståndet började och karantänen som följde – ett slags tecken. Teman i verken i utställningen rör sig om mänskliga relationer. Varje verk är ett psykologiskt, metaforiskt och ironiskt uttalande om ”vår” förmåga att förhålla oss till samhället och hur vi presenterar oss för allmänheten. I bakgrunden av denna samling återspeglas mitt långa intresse för att representera olika identiteter samt reflektion över äkthet, upplevelse av verklighet, förgänglighet, förändring, transformation och så vidare. Samlingens flerskiktade natur är direkt relaterad till dess tema. Jag tänker att processen bakom arbetet producerar enheter som är både sammanhängande och ändå avsiktligt eklektiska. Det är viktigare för mig att fånga essensen av det förgängliga på tavlan än beskrivningen eller berättelsen av en händelse.
Vad tycker du om att hålla en virtuell utställning? Vad innebär virtualitet för utställningens språk? Vad tar det bort?
Jag tycker att den virtuella utställningen är en intressant möjlighet att erbjuda publiken möjligheten att fokusera på varje verk mer detaljerat, fördjupa sig i djupet i betydelsen av varje verk och skapa ett narrativt avsnitt som betraktaren kan gå igenom så många gånger de vill. Nackdelen med en virtuell utställning är bristen på fysiskt utrymme: en virtuell utställning ger inte en möjlighet att spela med den fysiska dimensionen. För mig är det viktigt att skapa en dialog mellan mina verk och utrymme så att betraktaren kan navigera i olika landskap och olika scener. De förändringar i tid och känslor som jag strävar efter att skapa för varje utställning är en del av utställningsupplevelsen. Jag strävar efter att få betraktaren att gå på scenen, utforska visuella signaler och så småningom bli en del av själva historien.
Föddes några av verken i utställningen Mötesplats under din vistelse på residenset? Om så är fallet, vilka? Vad inspirerade dig och hur var arbetsprocessen?
Nästan alla verk i utställningen har skapats under min tid på The Hug -residens: Homo Economicus, Homo sociologicus, Dramatis Personae, Kit de supervivencia, Pecadores, Realidad suspendida, Testigo I, Estratagema, Alter Ego, El yo fragmentado, Espacio Vital och Testigo II. Några av de verken som föddes i residenset gjordes under ett undantagstillståndet och den resulterande karantänen. Känslan av isolering och introspektion i samband med dessa dagar agerade som inspiration för många av de verk som skapades under den tiden. Jag beslutade också att dra fördel av det virtuella formatet och lägga till flera av mina tidigare verk till utställningen som passar in i dess berättande sammanhang och förstärker den känslomässiga upplevelsen av utställningen.
Hur har veckorna under isoleringen på grund av COVID-19-krisen varit när det gäller kreativitet?
Denna period av isolering har varit intensiv och mycket produktiv, vilket gör att konst har blivit drivkraften för överlevnad. Konst har hållit mig borta från förkrossande och negativa tankar. Jag höll fast vid en strikt rutin för att hålla uppe den goda andan. Detta har varit en tid för introspektion och kreativitet. Jag måste dock säga att jag har varit privilegierad att ha kunnat tillbringa karantänen i The Hug -residenset där jag har kunnat fortsätta att arbeta, utveckla min teknik och utveckla mina projekt utan paus – i motsats till många andra under denna kris.
Hur ser dina framtida projekt ut?
Jag kommer att ha två egna soloutställningar. Om allt går bra kommer utställningarna hållas i september 2020 i Santanderm galleri Espacio Alexanra och den andra i april i Helsingfors, galleri Huuto.
Något annat som du vill nämna?
Jag vill tacka Finlandsinstitutet i Madrid och The Hug -konstnärsresidensen för deras stöd och hjälp med att möjliggöra denna utställning.
Detta intervju kan fördelas fritt. Copyright av Finlandsinstitutet i Madrid bör nämnas.
