Spanska konstnären Lucía Loren påbörjar ett konstnärsresidens i Finland som en del av programmet Oulu2026, som samordnas av Finlandsinstitutet i Madrid. Hennes verk, som är inspirerade av ekofeministiskt tänkande och en djup koppling till jorden, kommer att stå i dialog med den nordliga Europas naturliga och mänskliga landskap. I denna intervju delar Lucía med sig av sina förväntningar, sina erfarenheter från tidigare residens och de första stegen i sitt samarbete med den finska konstnären Johanna Pöykkö. Deras gemensamma utställning öppnar 2026, då Uleåborg är Europas kulturhuvudstad.
Kan du berätta lite om ditt arbete och vad som inspirerar dig?
Utvecklingen av mitt konstnärliga arbete är kopplad till skapandet av berättelser som betonar balansen mellan människor och deras omgivning, ur ett ekofeministiskt perspektiv. Mina kreativa projekt öppnar ofta upp för olika former av interaktion med lokalbefolkningen, antingen genom samarbetsprojekt eller genom att lära sig lokala hantverkstraditioner. Mina konstprojekt granskar en materiell kultur som strävar efter att minimera avfallsproduktionen genom användning av lokala och förnybara resurser.
Du ska åka för första gången till Finland. Vad har du för förväntningar och vad är dina planer för vistelsen?
Ja, det är första gången jag är i Finland och också första gången jag reser så långt norrut i Europa. Mina förväntningar handlar om att låta platsen, landskapet och människorna påverka mig. Jag är öppen för alla möjligheter, särskilt sådana som gör att jag kan komma i kontakt med den finska naturen. Mina planer inkluderar att vandra, uppleva och komma i kontakt med landskapet i Ijo. Jag vill gärna också träffa människor och konstnärer som arbetar med lokalt hantverk och lära mig mer om hur de arbetar med lokala material. Jag är särskilt intresserad av användningen av björkbark, som har använts för att tillverka många vardagsföremål med hjälp av olika tekniker.
Har du deltagit i konstnärsresidens tidigare? Hur har de påverkat din kreativitet och ditt arbete? Vilket mervärde tillför de?
Ja, jag har deltagit i flera konstnärsresidens under de senaste åren. Men generellt sett har jag utvecklat ett förplanerat, konkret projekt för dem, vilket visserligen ger en utmärkt möjlighet att förverkliga idéer, men inte alltid lämnar utrymme för experiment och öppenhet gentemot olika platser och sätt att göra saker på. Den här gången tror jag att jag kommer att få det utrymmet för experimenterande, som tar mig bort från mina rutiner, vanliga miljöer och material, och låter mig komma i kontakt med en annan verklighet, en annan kultur och en annan omgivning. Avståndet och fördjupningen i en så annorlunda kultur kan vara startskottet för nya sätt att vara, göra och relatera till varandra. I detta sammanhang vill jag lyfta fram en residensvistelse jag gjorde i Tucumán (Argentina) för 26 år sedan. Den erfarenheten påverkade djupt mitt konstnärliga arbete och min relation till naturen, och har varit en av vändpunkterna i mitt liv.
Du kommer att samarbeta med konstnären Johanna Pöykkö. Ni träffades redan i Madrid och i din by under Johannas residens. Har ni redan några planer, eller hur kommer samarbetet att gå till? Tanken är att ni ska ha en utställning tillsammans i Uleåborg 2026, och efteråt i institutets galleri i Madrid.
Samarbetet med Johanna har varit en mycket berikande och framgångsrik möjlighet för lärande och utbyte av ideér. Vi har haft långa samtal och även skapat en tankekarta för att kartlägga våra metoder och hitta gemensamma nämnare som vi kan utgå ifrån för att fördjupa våra relationer och framtida projekt. Vi har också besökt utställningar och träffat konstnärer och kulturaktörer som arbetar på olika sätt med textilkonst, eftersom detta är ett område som vi båda delar. Samarbetsprocessen har varit mycket naturlig och djupgående, och jag tror att vi naturligt kommer att hitta sätt att bygga upp en gemensam berättelse baserad på vårt arbete.
År 2026 är Uleåborg Europas kulturhuvudstad. Har du tidigare samarbetat med några europeiska kulturhuvudstäder?
Nej, jag har aldrig tidigare deltagit i ett liknande festligt evenemang. Det här är första gången för mig, och det är en stor ära att få vara en del av denna upplevelse, som utan tvekan är en fantastisk möjlighet och en värdefull lärdom. Jag är också mycket tacksam över att få dela detta äventyr med konstnärer som jag beundrar djupt, såsom Miguel Sbastida, Antti Leinonen och Johanna Pöykkö.
Huvudtemat för Oulu2026 är kulturell klimatförändring. Hur tror du att detta påverkar ert samarbete?
Både Johannas och mitt arbete riktar uppmärksamheten mot hantverkstraditioner och långsamma, noggranna processer. Vi båda omprövar metoder som traditionellt förknippas med kvinnlighet, intimitet och hushållsarbete. I dessa processer engagerar vi oss i både emotionella och ekologiska sammanhang. Jag tror att både kultur och traditioner är nyckelfaktorer för att skapa kulturell klimatförändring. Jag anser att det är absolut nödvändigt att införliva detta ekofeministiska synsätt för en möjlig framtid på vår planet.
Du bor och arbetar i en by i bergen utanför Madrid och är engagerad i ISLA, ett konstnärsresidens på landsbygden. I Finland kommer du också att bo på ett ganska lantligt residens. Hur ser du på rollen för konstnärsresidens på landsbygden? Vilka är fördelarna med att ta avstånd från städerna?
För mig är det viktigt att arbeta inom dessa områden eftersom det stämmer överens med min konstnärliga forskningsprocess. Förorterna ger mig möjlighet att interagera med miljön på ett mer fridfullt och autentiskt sätt – att bosätta sig i landskapet och knyta kontakt med människorna som bor där. I dessa lantliga sammanhang är det mycket mer naturligt och enkelt att kombinera samtida språk med metoder som är kopplade till traditioner och användningen av förnybara naturmaterial. Rollen för dessa residens är tydligt kopplad till möjligheten att erbjuda konstnärer dessa sammanhang för att koppla upp sig mot en mer lugn, mindre bullrig och mindre förorenad skapande miljö, långt ifrån dagens hyperuppkopplade och multitaskande rytm.
