Textilkonstnären Johanna Pöykkö, bosatt i Uleåborg, skapar rumsliga installationer som för en dialog med omgivningen och betraktaren. I denna intervju berättar Pöykkö om sin kreativa process, hur norra Finland påverkar hennes konst, varför lakanväv är ett centralt material för henne samt om de projekt som har fört henne till Spanien inom ramen för Oulu2026. Just nu arbetar hon i konstnärsresidenset ISLA i Robledo de Chavela tillsammans med den spanska miljökonstnären Lucía Loren. Hon uppmanar betraktaren att röra sig genom verken med varsamhet men också målmedvetenhet.
Berätta om ditt arbete och vad som inspirerar dig.
Jag gör rumsliga, materialbaserade verk där ljus, skuggor, färg och tygets egenskaper är centrala element. Ofta utgår jag från något i mitt eget liv eller världsläget, något som berör. Genom att fördjupa mig i skapandet får jag både bearbeta det och skapa distans. Under coronapandemin började jag utforska tanken om personliga gränser och revir. Jag skapade rum av tyg där man kan röra sig, men inte komma för nära någon annan. Verket kan ha en negativ laddning som utgångspunkt, men genom själva arbetet förvandlas det till något positivt , och det är därför det finns ljus och lätthet i dem. När jag arbetar med något accepterar jag det och inser att det är en del av att vara människa.
Du kommer från Uleåborg och är verksam i det området. Vad tänker du om att Uleåborg valts till Europas kulturhuvudstad?
Det är ett fantastiskt och inspirerande val. Jag hoppas det får alla att fundera över hur de själva kan vara en del av kulturlivet i regionen. Jag ser fram emot delaktighet, engagemang från människor och samtal om kulturens möjligheter. Det ökade mediala intresset gör att verksamheten når ut bredare än vanligt, vilket i sin tur har väckt intresse från större aktörer. Det här har skapat fler möjligheter för lokala aktörer att genomföra större projekt och få finansiering. Samtidigt öppnar det upp för nya perspektiv och drömmar. Jag är också ordförande för Uleåborgs konstnärsförening, och vi driver nu projekt i en skala som har tidigare varit otänkbar för oss. Det är viktigt att så många konstnärer som möjligt får vara en aktiv del av kulturhuvudstadsåret, och inte bara som åskådare.
Har norra Finland påverkat på din konst?
Ja, absolut. Vi bor i en gammal villa mitt i naturen i norr. Årstidernas växlingar och att arbeta utomhus är en viktig del av min skapandeprocess. Jag inspireras av sträng kyla och jag ser verkligen fram emot sådana dagar. Då stelnar det våta tyget till en styv form, vilket gör att jag kan förändra det mjuka tygets egenskaper och bygga rum av frusna tygstycken. Under gråa, blåsiga dagar söker jag mig till tomheten på Hailuoto, en ö utanför Uleåborg. Vid Oulujokis strand testar jag upphängningar över vattnet i solskenet och utforskar vilka slags reflektioner tyget kan skapa.
Du arbetar ofta med lakanväv. Hur kom du fram till att det är ett bra material att göra konst med?
Jag flyttade från Uleåborg till Helsingfors för att studera hantverk, etnologi och historia vid Helsingfors universitet. Under en kurs med tryckta tyger blev jag inspirerad att söka till Konstindustriella högskolan för att studera textilkonst. Lakan är för mig mycket mer än ett fysiskt material, det bär på vår historia och våra traditioner. På senare tid har jag arbetat med temat ”att längta efter något”. Det handlar om avlidna människor som lämnat spår efter sig i hantverket. Jag fascineras av hur dekoration av omgivningen, till exempel med spets, och skapandet av ett eget utrymme alltid har varit en del av människan. Jag får ständigt gamla textilier, som ärvda lakan från mormödrar, som jag värdesätter högt. Lakanväven har blivit mitt konstnärliga A4, alltså mitt grundformat.
Du är på residens nära Madrid inom ramen för institutets Oulu2026-projekt. Vad förväntar du dig av din vistelse?
Jag ser fram emot att se vilka möjligheter det nya landskapet i Robledo erbjuder. Det ger mig en paus från det trygga och bekanta i Oulu och möjligtvis väcker nya tankar. Jag har med mig delar av verk, tygbitar och akvareller. Jag planerar att måla ute som i en dagbok och låta arbetena stå kvar, utsatta för väder och vind. De kanske blir en del av en gemensam utställning i Uleåborg efter residenset, eller så återvänder jag till dem senare. För mig är det viktigt att först se verket utomhus, i ett öppet utrymme innan jag tar det in i ett galleri.
I ISLA-residenset samarbetar du med den spanska konstnären Lucía Loren. Vad har du för tankar eller förväntningar kring samarbetet?
Jag ser verkligen fram emot samarbetet med en konstnärpartner som arbetar med traditionella tekniker. Jag är nyfiken på Lucías projekt, och hon har visat intresse för att lära känna konstfältet i Uleåborg och mitt arbete. Vi har också planerat in olika aktiviteter kopplade till detta. Att någon utifrån visar intresse får även mig att se min egen konstscen med nya ögon. Internationellt samarbete ger möjlighet att se hur konst skapas i andra länder, och det öppnar nya perspektiv för sitt egna arbete.
Under maj månad har din utställning ” Slott av moln – I drömmarna var allt bra” visats i Finlandsinstitutet i Madrids galleri. Vilka förväntningar hade du inför det? Vad vill du förmedla till den spanska publiken genom din konst?
Att föra in ett rumsligt verk i en ny miljö kräver att man sätter sig in i utrymmet i förväg. Verket måste anpassas till rummet utan att förlora sin kärna. Jag vill ge betraktaren en utgångspunkt, och sedan se vart tankarna leder. Verken är så abstrakta att tolkningen alltid färgas av den som ser. När man betraktar verket utifrån en annan kultur tillkommer något oväntat. För en spansk besökare påminde till exempel ”Slott av moln” om festdekorationer i Sevilla. Installationen är en skiss från ett permanent verk som är placerat i det nya sjukhuset i Uleåborg för barn- och kvinnosjukvård. Jag började med att reflektera över sjukhusmiljön, som både är en plats där människor kan återhämta sig från sjukdom och en plats där nytt liv föds. ”I drömmarna var allt bra” syftar på hur man i drömmen kan, i varje fall för en stund, fly undan sjukdom eller andra livssituationer.
Hur har din konst tagits emot?
Mina rumsliga verk upplevs som positiva. Människan söker variation även i konst och vill uppleva olika uttryck. Två- och tredimensionella verk, som man kan gå in i och röra vid, skapar en ny nivå av upplevelse och framkallar ofta suckar och andetag av glädje.
