Den finländska flamencogitarristen Raul Mannola tog pianolektioner i ett par år som barn. Senare hittade han en klassisk gitarr av märket Yamaha hemma hos en klasskamrat, och när han testade den sa kamraten att han spelade fel. Detta väckte hans intresse för att lära sig spela gitarr, och idag turnerar Mannola runt om i världen. Under resan fann han sitt livs kärlek: flamenco. Finlandsinstitutet i Madrid intervjuade Mannola, som berättar om sin väg in i flamencons värld.
Hur var din första kontakt med flamencomusiken? Kan du berätta om din väg in i flamencovärlden?
Första gången jag kom i kontakt med flamenco var i början av 80-talet i Helsingfors när jag hörde Victor Monge Serranito spela i universitetets festsal. Ett ännu mer betydelsefullt tillfälle var på Kulturhuset i Helsingfors år 1982, under Paco de Lucías konsert, väckte mitt intresse för flamenco och fick mig att vilja lyssna mer. Vid den här tiden var jag fortfarande jazzgitarrist. Det mest avgörande ögonblicket var dock när jag lyssnade på en traditionell flamencoskiva där Paco de Lucías storebror Ramón de Algeciras spelade. Något hände inom mig och mitt liv tog en helt ny riktning. Jag bestämde mig för att åka till Spanien så fort jag kunde. År 1986 åkte jag med buss från Helsingfors till Barcelona, och därifrån började jag ta mig vidare till Valencia och Córdoba utan någon större plan. Jag visste att jag ville ackompanjera flamencosång. Lyckligtvis behövde jag inte leta efter sångare, utan de hittade mig. På den tiden fanns det varken snabbtåg eller mobiltelefoner, vilket innebar att folk pratade med varandra. Under resan till Andalusien spelade jag gitarr i tåghytten, och en passagerare från Córdoba frågade om jag ville följa med på en flamencofest nästa dag. Jag följde med utan tvekan, och några dagar senare var jag för första gången ackompanjatör till en flamencosångerska, och dessutom på scen. Tack vare olika händelser och möten hamnade jag i Judería i Córdoba, en plats som jag kallar ”palatset”. Det var mitt flamenco-universitet. Oavsett vilken tid på dygnet, vare sig klockan var elva på förmiddagen eller två på natten, kunde en sångare och två kompisar knacka på dörren, och sedan började vi spela. I flamenco är publiken viktig. Om det bara är en sångare och en gitarrist är det en övning, men om publiken består av till exempel två eller två tusen åskådare, då är det en riktig föreställning.
Komponerar du själv?
Jag spelar ”den ursprungliga flamencon”, det vill säga den flamenco som har sina rötter i traditionen. I dag är flamenco en ganska bred konstform, men om den saknar förankring i traditionen intresserar den inte mig.
Vad menar du med ”den ursprungliga flamencon”?
Låt oss ta bluesmusiken som exempel. Om man tar bort den karakteristiska ”blueskänslan” så är det bara musik i en viss form med ett visst vokabulär. Både blues och flamenco har uppstått bland människor med få materialla resurser, och när livet var hårt blev musiken en tröst. När man spelar och sjunger har det inte så stor betydelse om man är rik eller fattig. Då är musiken den största rikedomen av alla, och där ligger dess magi. Mitt förhållande till flamenco är mycket emotionellt: om det inte väcker någon känslomässig reaktion hos mig tappar jag mitt intresse.
Vilka musikaliska inslag använder du? Hämtar du inspiration från andra musikgenrer?
Inom flamenco finns det ungefär trettio olika stilar, var och en har sina egna särdrag som inte går att blanda ihop. Om jag till exempel spelar soleá måste det låta som soleá. Den måste ha den rätta ursprungliga känslan. Den flamenco jag spelar är för det mesta traditionell, men jag lägger till ungefär tio procent, eller mindre, av något eget. “Den traditionella musiken” har förts vidare muntligt, vilket kan jämföras med en kedja: varje ring behöver den föregående. I dag görs det mycket musik där bara formen finns kvar. För mig finns den där speciella känslan fortfarande kvar i den traditionella flamencon. Strax efter att jag upptäckte flamencon avslutade jag min karriär som jazzgitarrist och fördjupade mig helt och hållet i traditionell flamenco. Först efter femton år återvände jag till mina gamla vinylskivor och började även komponera musik som inte behövde vara soleá. När jag provspelade en stålsträngad gitarr för min dotter märkte jag till min förvåning att jag fortfarande kunde spela på den, trots att jag inte hade rört ett plektrum på trettio år. Jag grundade musikbandet Aurora Clara år 2018. Vi spelar olika typer av fusionsmusik, från progressiv rock till jazzrock. Många musikgenrer har lämnat sina spår hos mig under sex decennier.
Vilka är dina musikaliska förebilder? Kan du nämna några artister eller band som inspirerar dig?
Rámon de Algeciras, eftersom när jag för första gången hörde honom spela kände jag att jag också skulle kunna göra något liknande. Paco de Lucía är förstås också en viktig förebild, men när det gällde honom fanns inte ens tanken på att jag skulle kunna spela så, eftersom det var så långt borta både musikaliskt och tekniskt. I Córdoba lärde jag känna Vicente Amigo och senare Manolo Sanlúcar. Dessa fyra har varit de viktigaste gitarristerna för mig, även om det har funnits och fortfarande finns många andra. Jag spelar också brasiliansk musik, och Baden Powell är en stor förebild.
Bild: Uljana Rättel
