Liina Holmes är uppvuxen i USA och Finland och arbetar numera i Uleåborg. Hennes verk för en dialog mellan motsatser där melankoli möter starka färger, digitala verk möter naturens rytm och individuell identitet möter kollektiva handlingar. I den här intervjun berättar Holmes hur DIY-kulturen i Austin, naturen i Uleåborg och 2000-talets internet har format hennes multisensoriska konstnärliga tänkande.
I dina konstverk syns en melankolisk världsbild och känsloskalans mörkare sida som kombineras med ljusa färger och använding av tekstur.
Hur framkommer den här spänningen i din arbetsprocess?
Jag arbetar experimentellt och ofta intuitivt, även om jag i baktanken skulle ha en mer detaljerad plan. Mina verk avbildar eller återspeglar sällan en tydlig berättelse eller ett bestämt koncept. Den kreativa processen i sig, experimenterandet och estetiken står i centrum för mitt arbete. Trots att koncept och tematik är utgångspunkten är de inte alltid tydliga eller direkt synliga i den slutliga versionen.
På grund av min bakgrund inom grafisk design styr grunderna för design starkt mitt arbete. Oavsett projekt eller medium är kontrast och motsättning principer som jag upprepade gånger använder när jag strävar efter balans mellan estetik och verkets slutgiltiga budskap. Mörka och melankoliska toner är ofta integrerade i min världsbild som jag har svårt att helt och hållet ta avstånd från. Som motvikt söker jag mjukare, ljusare och klarare element i färger och texturer, och med deras hjälp hittar jag oftast balansen jag behöver. Ett experimentellt tillvägagångssätt möjliggör att jag noggrant kan undersöka relationen mellan liknande teman och deras motsatser. Jag är intresserad av dialogen och balansen mellan dessa.
Du bodde över tio år i Austin, Texas, från tonåren in i vuxenlivet. Hur har stadens kreativa, kaotiska och mångfacetterade energi påverkat ditt konstnärliga tänkande?
Austin präglas av en stark kultur av frihet och självuttryck. Stadens slogan ”Keep Austin weird” är kännetecknande och närvarande i vardagen och återspeglas särskilt i konst- och kulturlivet. Austin har länge varit känt som livemusikens huvudstad. Jag tillbringade mycket tid på konserter och festivaler och arbetade på den årliga South by Southwest-festivalen. Konst och kultur finns överallt. Staden har en jordnära DIY-atmosfär, alltså en ”gör det själv-anda”, där allt känns möjligt, även utanför etablerade system och sociala hierarkier. Det finns en stark känsla av frihet och många möjligheter där.
Som ung vuxen, uppslukad av konst- och kulturlivet, och med en rebellisk personlighet antog jag detta tankesätt. Tviveln ifall jag kunde förverkliga mina konstnärliga drömmar försvann. Denna inställning och detta perspektiv är fortfarande en stark del av mig. De har hjälpt mig att bryta loss från fasta idéer om vad konst är, vem som kan vara konstnär, vad som är lämpligt i respektive situationer eller hur olika medier bör användas. Genom att bryta påhittade gränser har jag kunnat arbeta mer fritt, experimentera modigt och undvika att kategorisera mig själv.
Du bor och jobbar numera i Uleåborg. Hur har din relation till staden och miljön förändrats sedan du flyttade tillbaka till Finland? På vilket sätt syns det här i ditt arbete jämfört med åren i USA?
Det var länge väldigt svårt för mig att återvända till Finland. Efter att ha tillbringat ett decennium på en plats som på många sätt kändes öppen och flexibel, innebar hemkomsten också en del begränsningar. Jämfört med Austin är den finska kulturen mer strukturerad och enhetlig, och uppfattningen om frihet manifesterar sig på ett annat sätt. Jag kände en större press att anpassa mig och bli accepterad av samhället. En del av den pressen hade sitt ursprung i min barndom. Jag ser annorlunda ut eftersom jag är halvt finländsk och halvt afroamerikansk, och jag har aldrig känt mig helt ”normal” eller tillräckligt finländsk. Detta påverkade naturligtvis min identitet och självkänsla. Min tid i Texas gav mig mycket självacceptans och uppskattning för mångfald. Jag kunde leva på ett sätt som kändes naturligt och det var lätt att uttrycka min kreativa sida.
När jag återvände till Finland 2013 kändes det som om jag hade tagit ett stort steg tillbaka. Under mina första år i Uleåborg kände jag återigen pressen att anpassa mig och smälta in bland de andra. Utan stödet från den lokala kreativa gemenskapen kändes konst och drömmen om en kreativ karriär orealistiska. Jag tänkte att jag inte hade andra alternativ än att fokusera på mina lärarstudier. Det var en mörk tid, jag kände mig ensam och deprimerad. Det enda positiva med den perioden var mitt biämne i konst, som hjälpte mig att återknyta kontakten med konst och kultur. Mina lärare var mycket stödande och jag började se möjligheter för framtiden.
Jag tillbringade flera ensamma år med att måla och illustrera med akvarellfärger vid sidan om universitetsstudierna, tills jag 2016 började ägna mer tid åt den elektroniska musikscenen, särskilt Juhani Oivos arrangerade evenemang Elektorni och Elektyrmä. Världen öppnades upp på ett nytt sätt och jag träffade många underbara, likasinnade kreativa människor. Jag insåg att Uleåborg har en mycket livlig, Austin-liknande gör-det-själv-anda och ett öppet kulturfält. Frånvaron av gatekeeping och konkurrens skapade en känsla av oändliga möjligheter. I Uleåborg har jag känt mig fri att utforska och experimentera, att utvecklas till något annat än en grafisk designer, och jag började inse min potential som konstnär I Uleåborg har jag fått utrymme och inspiration att utveckla arbetsmetoder och kombinera olika medier, utan pressen att behöva välja en enda väg.
Uleåborgs unika natur har också varit en stor inspirationskälla i mitt arbete. Vattnet och dess hypnotiska rörelser har varit kärnan i min videokonst. Kontakten med naturen har gett mitt digitala arbete en levande och naturlig prägel. Austin lade grunden för min kreativa karriär och mina drömmar men Uleåborg är en underbar plats där jag gick från att vara grafisk designer till konstnär. Jag fann min identitet och sätt att uttrycka mina idéer.
Du har sagt att dina rötter ligger i den gamla webbkulturen från början av 2000-talet, där du undervisade i kodning och grafisk design. Hur påverkar den tidiga digitala kulturen ditt sätt att tänka om konst och utbyte?
Så fort jag fick tag på en dator blev jag förälskad i den och allt man kunde göra med den. År 2002 upptäckte jag kodning och webbdesign. Jag fascinerades av möjligheten att skapa en egen liten plats på internet. Webbsidor behövde grafik, och jag ville göra allt själv, vilket gjorde att jag förälskade mig i hela processen. Att skapa webbplatser var ett sätt för mig att samla alla mina aktuella intressen och dela dem med andra. Jag var en del av ett nätverk med likasinnade tjejer, och vi var stolta över våra kreativa och originella sätt att kombinera grafik och kodning. Det var fantastiskt att tillhöra en gemenskap där man kunde utbyta idéer och finna inspiration. Det var som sociala medier före sociala medier, men mycket mer kreativt och avslappnat. Jag gjorde också tutorials, så det kändes helt naturligt att dela min egen process med andra. Jag behövde aldrig känna mig pressad eller tänka att det jag gjorde inte var ”tillräckligt bra”.
Jag fortsätter att sprida mitt arbete med låg tröskel, även när det gäller nya intressen, som till exempel att göra musik just nu. Min kärlek till datorer, och datorer som verktyg, är fortfarande densamma som när jag var tonåring. Jag kodar fortfarande websidor för skojs skull, gör grafik och använder datorer i olika kreativa projekt.
Ditt arbete som VJ (video jockey) kombinerar musik, rörliga bilder och rum i en unik upplevelse. Vad intresserar dig mest i denna multisensoriska dialog mellan ljud, bild och publik?
Jag uppskattar särskilt den närvaro som VJ-arbetet kräver. Jag måste vara alert hela tiden, lyssna på musiken och reagera på den visuellt. Musikern eller DJ:n ger mig ljudet, och jag tolkar det och reagerar på det visuellt. Det är en rolig konversation, till vilken publiken lägger till sin egen dimension. Musiken förenar oss redan på ett auditivt plan, men genom att lägga till visuella element fördjupas upplevelsen ytterligare. Jag försöker välja mina klipp och mixar så att de speglar och stöder musikens ljudbild och stämning, samtidigt som de bidrar med en fördjupad dimension till den gemensamma upplevelsen. Samma tankesätt och mål finns i alla mina audiovisuella projekt, även de som inte är liveframträdanden.
Grundandet av Cultish Collective 2020 utgjorde en övergång till videokonst och evenemangsproduktion. Hur har samarbetet förändrat din syn på din roll som konstnär?
Enligt min åsikt ger samarbetet liv åt den kreativa processen. Det bidrar med yttre dynamik och inspirationer. Idéer och tolkningar av teman studsar fram och tillbaka och blir mer mångdimensionella jämfört med att arbeta ensam. Det blir mer diskussion och reflektion eftersom man måste sammanföra sina egna åsikter med någon annans tolkning.
Evenemangsproduktion och grupparbete är konstformer i sig med många aspekter att ta hänsyn till. Jag har lärt mig att uttrycka mina egna åsikter och att förstå när det är dags att ta ledningen och när det är bäst att bara följa med. Detta har hjälpt mig att se mina egna styrkor och stärkt min identitet som konstnär, liksom de centrala elementen i mitt arbete och min process. Dessa egenskaper har också förstärkts och förtydligats i mitt eget arbete.
Min tid hos Cultish har varit oersättlig och förstärkt min identitet som konstnär, designer, VJ, DJ och evenemangsproducent. Jag har haft möjligheten att utveckla många olika expertisområden och känner mig nu mer självsäker på att ta mig an nya utmaningar. Framför allt har det bekräftat att jag är en multidisciplinär konstnär med många olika roller beroende på projekt.
